Var ute och körde med jobbets bil och var märkbart irriterad av en fruktansvärt dålig låt som P3 har för ovana att bruka spela. De verkar nästan anstränga sig för jag hör den alltid. Som om någon förbannat mig och nu sitter med en voodoodocka och sticker nålar i öronen på mig.

En naturlig följd av detta blir naturligtvis att jag byter kanal. Från ,den annars fantastiska kanalen, P3 till klämskäcka lokalradion i P4.

Jag byter till  lokalradion precis i tid för att höra ett lyssnarmail läsas upp;

– ” Jag skäms inte över min vita kropp, möjligtvis över mina bilringar. Jag solar alltid topless för jag tycker inte om att ha vita bröst, plus att man sparar pengar då man bara behöver köpa underdelen. Kommer inte att köpa någon ny underdel i år för det blir så sällan tillfälle att använda det. MVH Kjell”

Jag skrattade nästan ner mig i diket.

Var det mitt fel att min klass inte gick vidare eller var jag omgiven av idioter?

Om man har förmågan att kunna ge

Kunna ge något speciellt

Något speciellt av ingenting

I ett fångat ögonblick

 

Ett ögonblick som annars skulle försvunnit

Gått omärkt förbi

Jag frågar aldrig

Jag bara stjäl det

Ditt ögonblick

 

Tänk på det största tal du kan komma på

Tänk nu på hur många ögonblick det går på en livstid

Det tal du tänkte på är nu litet

 

Så visst var det värt det

Att släppa greppet om ett

Och få det förädlat

För evigt guldkantat

 

Jag undrar ibland

Undrar ibland om ni någon gång tänker

Vad behöver du då?

Du som gör anspråk på så lite

Offrade ju endast ett av mina ögonblick

För att vi ska kunna få upp ögonen för vår vrede och kunna kontrollera den på ett konstruktivt sätt är det viktigt att vi medvetandegör våra aggressionsfantasier. Man vet numer att folk som blir rasande men inte vågar värja sig, i viss mån kompenserar för detta genom aggressionsfantasier och att de inte minst reparerar sin självkänsla med hjälp av dem. I fantasin föreställer de sig vad de skulle vilja göra, då de i stället skulle behöva ta itu med den faktiska situationen.

De är i regel inte så genomtänkta och inte heller särskilt kreativa. Många människor menar de att de inte över huvud taget inte har sådana fantasier. Frågar man dem vad som spontant faller dem in när de blivit arga på någon, brukar svaret ändå bli en aggressionsfantasi. De skulle till exempel vilja utplåna personen från jordens yta – en nog så aggressiv fantasi.

Hur skulle den jag är arg på reagera om jag slängde kaffe i ansiktet på henne? Man fantiserar om tänkbara reaktioner av olika slag, tills man tror att man kan överföra dem i handling, uppnå det eftersträvande målet och tåla konsekvenserna. En sådan fantasi uppstår och utvärderas i regel mycket snabbt. Om man kan kosta på sig att genomföra fantasin i verkligheten beror på hur betydelsefull den andra människan är och hur viktig själva relationen till honom/henne är för oss, men också på hur mycket självförtroende vi kan mobilisera i situationen.

Slängde ett öga på Efterlysts hemsida igår. Har aldrig besökt den innan och är ingen större fan av själva programmet heller. Ja, just det! Jag skulle kolla hur Hasse stavade sitt efternamn. Vilket var förvånadsvärt enkelt. Lätt uttalade efternamn brukar sällan stavas som de låter. Ett litet smakprov på hur jag tänker; Om ånglok hade stavats som det låter hade det stavats, tuff tuff tuff, och det hade ju varit hur löjligt som helst.

Ja ja, nu var det inte det jag skulle skriva om utan efterlysts hemsida som jag besökte igår. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Men blev förvånad när jag brast ut i skratt i stället för att uppslukas av intriger och heta spår.

Rubriken: Tjock is försvårar sökandet efter Jimmy Bäckman.

TV3 har ännu inte fattat att de har lösningen i sina egna händer. Detta är ett fall för Anna Skipper.

Överhörde en konversation utanför ett fik tidigare i dag.

Killen med keps hade munnen så där, jag är så fascinerad av det jag hör, halvöppen och ögonen skelade lätt drömskt. Om jag inte vetat bättre och tidigare under dagen sett Darwin i tidningen kunde jag trott att killen lyssnat på just honom och en av hans teorier. För tydligen var det han hörde lika självklart och logiskt som en av dem.

Killen med glasögon, som vid första anblicken såg ut att ha hittat ett väl använt självförtroende på bussen in till stan och bytt ut det med sitt tidigare inget självförtroende, började långsamt. Men efter den uppgraderingen och synen av sin medryckta vän, fick honom att tro att det han sa hade sina rötter så djupt förankrade i sanningens mylla, att det som han sa var lika sant som att dag blir natt. Problemet var att han förmodligen hört slutet på en vits som nått fyllo berättat på samma buss där hans livsgnista fördubblats. Och nu hade denna slutet på en vits gjort honom, i vännens ögon, till Janne Josefsson…profeten.

Innan jag börjar slå hål på den glasögonprydde killens teori och ställer diagnosen, glapp i luvan, på hans vän. Ska jag så klart berätta vad som sas i ärlighetensnamn utanför detta fik.

Teorin som killen med keps svalde med hull och hår och gjorde mig, lyssnandes på ena örat, mycket tveksam rent ut av skeptisk var, ” Seriemördare har alltid byxorna högt upp”….?

1. Således går ingen man över 65 år fri från misstanke och inte heller någon historia/religons lärarinna.

2. Polisens har ständig uppsikt över personer med extremt kort överkropp.

3. Obelix hamnar på mest eftersöktas lista.

4. Svenska folket ser med nya ögon på Sällskapsresan filmerna.

5. Och äntligen blir gator och gym fria från ”kameltår”. Inget ont som har något gott med sig. 

Men snacka om fel kille på fel buss…..

Hur hade livet varit utan sinnen

Förmodligen svart, tyst och utan minnen

Tänk dessa fraser man ibland får höra

Smaken är som baken

Och se men inte röra

Eller varför inte

Att vara tyst som en mus

Utan våra sinnen hade de aldrig fått se dagens ljus

Även utebliven doft av bär är en sån

Eller med andra ord

Här luktar det fan inte hallon

Varför inte börja den här historien med att långsamt kräla till korset och plågsamt erkänna att det här nog inte var en så lysande idé.  För när man dras med prestationångest, vilket jag gör, så tillhör ”att skriva blogg” kategorin saker som man helst inte gör.  Men det finns folk som tror att jag på något vis skulle kunna bidra med något och då är det kanske så.  Vad vet jag?

Bortsett från att detta känns läskigt och att jag svettas som en hora i ett biktbås på blotta tanken så finns där något större. Nämligen en sedan länge förträngd, uppdämnd lust av att skriva.  Så va fan…

Tack Anna